Too many feelings at the same time
Funderar på att hålla mig inomhus idag så att jag slipper regnet och blåsten. Så att jag inte börjar gnälla.
Jag är förmodligen en obotlig pessimist. Jag ser aldrig det positiva, så fort någon liten del är negativ så blir detta det enda jag lägger märke till. Om jag går på konsert med mina absoluta favoritartister läggs ändå en stor del av min tankeverksamhet på problem som att det är för varmt, för lite syre, att jag får ont i ryggen och att det är lång väntan. Under låtarna med fart försvinner visserligen dessa tankar, men så fort det blir en ballad är de tillbaka och jag känner mig nere, trots att jag befinner mig där jag helst av allt på hela jorden vill befinna mig. Det är märkligt, speciellt som jag i efterhand trots allt känner mig helnöjd med min kväll. Jag är nog helt enkelt en lat och i allmänhet trött människa, som vill att allt alltid ska flyta på som på räls.
Allt detta till trots är jag en lycklig Ombo. Om än en Ombo som är lite jobbig för sin omgivning då och då.
Det har börjat gå upp för mig att mina farföräldrar inte är några ungdomar längre. Farfar får influensa och hamnar på akuten. Det känns inte verkligt. Det är omöjligt för mig att föreställa mig att de skulle försvinna. Scenariot finns bara inte. Och jag vet inte vad som är bäst, att förbereda mig på att dagen kommer, eller att leva i förnekelse. Innebär det bara onödigt lidande i förtid om jag tänker på det nu? Jag tror att jag bara ska göra mitt bästa för att utnyttja den tid jag har kvar med dem. Besöka dem så ofta jag kan. Och när dagen jag inte vill tänka mig kommer får jag ägna mig åt att sörja.
Ett dystert inlägg en grå bakislördag som denna. Jag känner mig dock gladare än man av dessa rader kan tro, och jag är framför allt glad att det är mycket helg kvar! Nästa vecka är det dags för NKK, och ett års arbete (okej, inte riktigt, men nästan) kommer att ge återbetalning. En bebis kommer att födas (troligtvis på måndag). Det är spex-intresseanmälan. Framför allt är det den sista veckan med överdrivet mycket att göra. Hoppas jag! (Och förhoppningsvis får jag min lön, som sockrarna glömt betala ut till mig.)
Jag är förmodligen en obotlig pessimist. Jag ser aldrig det positiva, så fort någon liten del är negativ så blir detta det enda jag lägger märke till. Om jag går på konsert med mina absoluta favoritartister läggs ändå en stor del av min tankeverksamhet på problem som att det är för varmt, för lite syre, att jag får ont i ryggen och att det är lång väntan. Under låtarna med fart försvinner visserligen dessa tankar, men så fort det blir en ballad är de tillbaka och jag känner mig nere, trots att jag befinner mig där jag helst av allt på hela jorden vill befinna mig. Det är märkligt, speciellt som jag i efterhand trots allt känner mig helnöjd med min kväll. Jag är nog helt enkelt en lat och i allmänhet trött människa, som vill att allt alltid ska flyta på som på räls.
Allt detta till trots är jag en lycklig Ombo. Om än en Ombo som är lite jobbig för sin omgivning då och då.
Det har börjat gå upp för mig att mina farföräldrar inte är några ungdomar längre. Farfar får influensa och hamnar på akuten. Det känns inte verkligt. Det är omöjligt för mig att föreställa mig att de skulle försvinna. Scenariot finns bara inte. Och jag vet inte vad som är bäst, att förbereda mig på att dagen kommer, eller att leva i förnekelse. Innebär det bara onödigt lidande i förtid om jag tänker på det nu? Jag tror att jag bara ska göra mitt bästa för att utnyttja den tid jag har kvar med dem. Besöka dem så ofta jag kan. Och när dagen jag inte vill tänka mig kommer får jag ägna mig åt att sörja.
Ett dystert inlägg en grå bakislördag som denna. Jag känner mig dock gladare än man av dessa rader kan tro, och jag är framför allt glad att det är mycket helg kvar! Nästa vecka är det dags för NKK, och ett års arbete (okej, inte riktigt, men nästan) kommer att ge återbetalning. En bebis kommer att födas (troligtvis på måndag). Det är spex-intresseanmälan. Framför allt är det den sista veckan med överdrivet mycket att göra. Hoppas jag! (Och förhoppningsvis får jag min lön, som sockrarna glömt betala ut till mig.)
Kommentarer
Trackback
