Ombo

Är det inte fantastiskt att när man kommer in i sin lägenhet och tar upp sin mobiltelefon möts av texten "Endast nödsamtal"!? Jag bor varken på landet eller i en källare!


Igår var det alltså dags för skifte och jag och Julia skulle träffas på KC klockan nio för att komponera lite rebusar och dylikt att sysselsätta den nya styrelsen med. Sagt och gjort, och klockan tolv gav vi dem deras första uppgift. Klockan tolv var det också meningen att vi i den gamla styrelsen skulle träffas för att planera dagen och till viss del även helgen. Ingen mer än vi dök upp. Dessutom fick vi reda på att av oss åtta var det bara fem stycken som kunde vara med, varav en var så bakis att han inte kunde resa sig ur soffan, en hade lab till fyra. Till råga på allt var någon tvungen att vara i stugan, som låg en dryg halvtimme bort, klockan fem för att träffa ägarna. Innan dess var det tänkt att allt skulle vara inhandlat. Han som hade lab till fyra fick därför sticka direkt från sin lab och tillsammans med person fyra som inte har körkort gå för att hämta den bokade bilen. Då var inte bilen där! Den återfördes femtio minuter senare....och labmannen hade skippat att packa eftersom han hade bråttom!! Hur som helst tog de sig ut till stugan, visserligen utan att handla, och träffade innehavarna. Jag och Julia agerade lekledare och skyndade sedan ut till stugan för att hinna dit innan de nya.

När vi kommer dit ska labman och fyran precis bege sig för att handla. Vi gör oss hemmastadda i stugan och förväntar oss att de nya ska anlända bara några minuter efter oss. Vi väntar. Och väntar. En halvtimme går. Vi bestämmer oss för att gå ut och leta upp en påstått befintlig bastu, så att vi kan sätta igång den i tid så att den är varm lagom till nyttjande. Vi går ut, det är mörkt, det snöar lite lätt. Vi har en nyckelknippa och det finns en länga med fyra dörrar. Först låser vi upp längst till höger, eftersom det känns mest logisk att en bastu ligger i änden av byggnaden. Där finns bara duschar och en toalett. Nästa dörr är olåst. Där finns en tvättmaskin och tvättlinor i taket. Bakom nästa dörr vi låser upp finns bl a en yxa och lite ved. På sista dörren finns en varningsskylt där det står "Gasflaskor". Den dörren öppnar vi inte. Lite längre bort finns en skjulliknande byggnad, men den ligger helt i mörker så vi vågar oss inte riktigt fram till den. På andra sidan vägen skymtar också en liten byggnad. Vi bestämmer oss för att vänta till de andra har kommit. Det känns lite som att vi befinner oss mitt i en skräckfilm. Fortfarande har ingen anlänt. Vi går in i den ljusa men otroligt stora stugan igen, och låser om oss. Snart har vi varit där en timme helt själva. Vi stänger in oss på vårt rum och väntar. En timme och en kvart. En och en halv timme. Till slut börjar vi nästan bli övertygade om att något har hänt, och bestämmer oss för att ringa och se var de håller hus. Julia ringer till de nya. Får svar! "Var är ni!?" "Vi är på MAX!!" "På Max, vardå på Max?" "På Max i Lund." "I LUND!?!?!". Jaha, de levde i alla fall och skulle snart vara på väg. Då ringer hon handlarna. "Var är ni?" "På WILLY's" "Okej, i Sjöbo eller?" "Nä, i Lund." "I LUND!?!?!?!".

Det gick lite lättare att vänta när man visste ungefär hur lång tid man skulle behöva vänta. Men det kändes ganska meningslöst att vi skyndade oss ut. Vi kunde varit hemma och vilat i två timmar istället....