Ombo

När vi anlände till Rhodos flygplats möttes vi av ett gäng väldigt långa, blonda och stort leende Apollo-brudar, som visade oss till vår transferbuss. Att sätta sig på denna buss kändes väldigt charter, men även väldigt skönt eftersom det innebar att vi slapp fånga en taxi och leta oss fram till hotellet. Sen tog det förvisso ett tag innan vi kom fram, eftersom danske Apollo-Lasse fick bussen att köra till fel hotell. När vi installerat oss på hotellet (dvs lämnat väskorna) gav vi oss ut för att leta upp en uttagsautomat, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi hade frågat hotell-ägarinnan om var den närmsta automaten fanns, men av de hon nämnde hittade vi bara den ena och den var ur funktion (tror vi, där satt en lapp på vilken det stod någonting på rena rama grekiskan). Till slut hittade vi i alla fall en som fungerade, och vi gick tillbaka till hotellets egen lilla "supermarket" för att köpa lunch att tillaga på hotellrummet. Efter en lång stunds velande bestämde vi oss för att vi skulle göra något så grekiskt som halloumi-ost och nåt så o-grekiskt som pasta. Så gick vi upp på hotellrummet och satte igång pasta-vatten. Och så väntade vi. Och väntade. Efter tio minuter kunde man känna att vattnet började bli lite ljummet. Vi väntade lite till. Efter tjugo minuter var det varmare än fingervarmt. Efter en halvtimme var det nästan så det brändes lite. Efter fyrtiofem minuter orkade vi inte längre vänta på att det skulle börja koka utan hällde i pastan i alla fall. Därmed började det aldrig koka, och pastan fick vara i kastrullen ungefär en halvtimme innan den mjuknat tillräckligt (men lite al dente ska den klart va!). Halloumi-osten mådde inte bra av den långa väntan utan var ganska seg när det var dags för förtäring, men maten slank ner ändå. Det var dock inte bara första utan även sista gången vi försökte laga mat i vårt lilla kök! Eftersom allt tagit så lång tid bestämde vi oss för att det inte var lönt att gå till stranden, så vi köpte en karta och letade oss till gamla sta'n. Den omgavs av en mur, och var full av en massa fina gamla hus och smala gränder, samt täckt av en något annorlunda sorts kullersten (som gjorde ont att gå på). Vi strosade runt en stund och orienterade oss med hjälp av kartan. Vi försökte identifiera restauranger som vi hade läst skulle vara bra, men upptäckte dessvärre att de flesta inte ännu öppnat för säsongen. En av dem passerade vi förvisso just när vi kom innanför murarna, men när vi väl blivit hungriga och gick dit för att äta höll greken på att plocka undan från uteserveringen. Därför bestämde vi oss för att lämna gamla sta'n för att gå till en annan restaurang som skulle vara bra. När vi väl hade hittat dit visade det sig dock att de hade stängt på söndagar, så det var bara att fortsätta sökandet. Vi gick hemåt mot hotellet, och hamnade tillslut på ytterligare en restaurang vi läst skulle vara bra. Ungefär lagom till att vi fick maten hann jag få tre myggbett som snabbt förvandlades till gigantiska bulor. Det kliade och spände något enormt så jag kunde inte riktigt njuta av den fina pastan. Petra tyckte dock väldigt mycket om sin. Vi lämnade restaurangen ganska fort och gick hem och la oss. Som tur var hade jag tagit med mig alsolgel så att klådan lindrades och jag kunde sova.

När jag vaknade på morgon hade mina ögon svullnat upp så att jag knappt kunde se, och det såg ut som jag hade två blåtiror. Förmodligen en allergisk reaktion på myggornas gift. Strandbesök var planerat för dagen, men jag ville inte utsätta mina stackars ögon för solen så jag behöll solglasögonen på hela dagen. När huden fått tillräckligt mycket sol för en dag bestämde vi oss för att leta upp Rhodos' stads centrum. Det var ganska stort, ytmässigt, men det fanns inte så speciellt många affärer. Eller jo, en hel del märkesaffärer, men det är inget för oss och förutom dem var Zara den enda butik vi hört talas om tidigare. Vi fikade på ett poppis café och strosade runt lite bland butikerna. Vi kollade självklart in Zara. På kvällen letade vi vidare efter tips-restauranger men hittade ingen, utan gick till slut till en liten grekisk taverna som vi tyckte såg mindre turistig ut än de andra. Väl inne pratade dock servitörerna svenska med oss, och menyn kändes inte helt typiskt grekisk. Vi beställde souvlaki, och fick efter lång väntan in varsitt spett och både ris och pommes frites, men ingen sås. Eftersom det dröjt så länge innan vi fick maten vågade vi inte beställa in extra tzatziki. Sedan blev vi bjudna på en efterrätt bestående av äpplen inlagda i oidentifierbar alkoholhaltig dryck. Inte alls gott! Efter maten var vi trötta och gick igen hem till sängarna.

På tisdagen var havet riktigt turkosblått och vi spenderade hela dagen på stranden. Vi lunchade på Svenska bageriet som hade smaskiga smörgåsar efter eget val, och på kvällen gick vi tillbaka till restaurangen som hade stängt på söndagar. Innehavarna var svenska och jättetrevliga, och maten var jättegod och lite mer exklusiv. Vi hade vissa funderingar på utgång, men efter att jag fått akut magont övergav vi de planerna. På onsdagsmorgonen regnade det när vi åt frukost. Regnet lugnade sig snart men det var fortfarande mulet, så vi bylsade på oss en massa kläder och begav oss på promenad till södra delen av staden där det skulle vara marknad. Efter tio minuters promenad var alla moln försvunna, solen stekte som bara den och våra kläder blev snabbt alldeles för varma. Det var en bra stunds promenad till platsen för marknaden, och när vi väl kom dit visade den sig vara ganska värdelös. Vi köpte varsitt päron och bestämde oss för att ta vägen längs havet tillbaka mot centrum. Efter en lång och het promenad hem och lunch på hotellet hann vi med en stund på stranden också, och på kvällen åt vi på en italiensk pizzeria nära hotellet (vi orkade inte gå så mycket mer).

Torsdagen var ämnad för strandbesök, men det blåste så mycket att vi frös av att ligga på stranden. Vi bestämde oss därför för att åka till en by en bit söder om Rhodos stad, och gick därför till busstationen. Där fick vi veta att det skulle gå en buss tio minuter senare, som förvisso inte gick direkt till stranden, men det skulle inte vara några problem att hitta därifrån från stadens huvudgata. Vi bad busschauffören stanna på "Faliraki main road" eftersom vi inte visste var det låg, och så åkte vi. Och så åkte vi. Och busschauffören sa inget till oss. Och vi åkte vidare. Efter en stund började vi inse att vi förmodligen åkt för långt, och till slut hoppade vi av bussen i en random by. Det visade sig att vi då åkt ungefär dubbla sträckan mot vad vi skulle, och hamnat i en stad som låg väldigt högt upp och inte hade någon strand. Vi promenerade en bra bit längs en kringelikrok-väg, och kom till en liten utkiksplats. Utsikten var fin, men efter lite fotograferande gick vi tillbaka mot byn, där vi köpte varsin cola, gick på toa och väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka. Vår lilla utflykt blev alltså inte riktigt som vi tänkt oss, men allt löste sig trots allt. När vi kom tillbaka till hotellrummet hade vi fått en liten korg med kringlor och rödfärgade ägg av hotellpersonalen, lite förvånande men väldigt gulligt! På kvällen gick vi till en restaurang i gamla sta'n som även den ägdes av svenskar. Miljön var jättemysig och maten väldigt god! På väg tillbaka till hotellet gick vi förbi kyrkan där det var helt otroligt mycket människor, och en mässande präst hördes genom megafoner. Vi förstod ingenting, men när vi kom tillbaka till hotellet frågade vi tanten som ägde hotellet vad det var som pågick, varpå hon förklarade att det var påskfirandet som börjat (en vecka efter vårt). Då gick vi och la oss.

Fredagen var planerad åt besök i den lilla byn Lindos. Vi hade kollat upp bussarna i förväg, men innan vi förstått att fredagen var en helgdag med dåliga öppettider, och därför blev vi oroliga att den tidigaste bussen inte skulle gå. Vi bestämde oss ändå för att chansa, och begav oss från hotellet vid tjugo i nio på tomma magar. Vi skulle försöka hitta frukost på vägen (återigen eftersom vi inte förstått att vi borde handlat i förväg) och bussen skulle gå klockan nio. Vi hittade frukost, hann till klockan nio och bussen gick som vi hoppats. Förvisso hade de av någon anledning lagt ägg på ost- och skinkbaguetten, så jag fick sitta och kladda en massa på bussfärden, men jag fick i mig erfordrad energi. Bussresan tog en och en halv timme, men till slut var vi framme i en liten by med vitputsade små hus, och med ett eget akropolis där det stått ett gammalt tempel. Vi började med att gå upp till toppen (vi var för snåla för att åka åsnerygg, och tyckte dessutom det kändes alltför turistigt). Det var högt, jag var lite höjdrädd, men utsikten var fantastisk! Platsens historia kan jag tyvärr inte redogöra för... När vi kände oss nöjda traskade vi ner igen, och tog oss ner till en jättemysigt liten sandstrand belägen i en vik. Det var alldeles vindstilla, solen sken för allt den var värd och vattnet var turkosblått. Vi badade till och med! Vi lunchade på en restaurang nere vid stranden, en restaurang med sin alldeles egna Ugly Betty som servitris! Åtminstone utseendemässigt lik, men den äkta Betty verkar något klipskare. Vi ägnade ungefär hela lunchen åt att skratta åt denna uppenbarelese, som blev nervös över minsta lilla rörelse och knappt kunde ett enda ord engelska. Hon ville väl, men hade nog valt lite fel yrke med tanke på sin obefintliga stresstålighet. Vi låg på stranden ytterligare några timmar på eftermiddagen, och begav oss sedan tillbaka upp till byn för att ta nästa buss tillbaka till Rhodos stad. När vi kom till busshållplatsen visade det sig att en buss kört en halvtimme tidigare, och att det nu var två timmar kvar till den nästa (och sista) skulle gå. Vi kunde inte göra annat än att vänta. Så kan det gå när man inte kollar upp busstider i förväg. Till slut satt vi i alla fall på bussen, och vi kom tillbaka till hotellet vid åtta. Då var vi dessutom utrustade med varsin Souvlaki-tallrik (typ som man köper med sig kebabtallrik i Sverige), en liter Malibu, en hel del ananas-juice och två mini-flaskor Ouzo. Och så började förfesten! Malibu med ananasjuice var fint, ouzo smakade desto värre. Den kunde inte ens vi dricka upp. Några timmar senare gick vi vidare till en bar som vi läst skulle drivas av skandinaver. Det var ett väldigt avslappnat och mysigt men ändå stiligt ställe, med en bardisk och servering av sushi och tapas. Ljudvolymen var hög, och vi satte oss i en hörna med varsin fantastisk Strawberry Daquiri. Efter en stund kom en grekisk man (ca 30-35?) fram och frågade ifall han och hans vänner fick dela bord med oss, och vi svarade självklart att det var okej. Det visade sig dock att hans vänner inte var intresserade av detta, utan han satte sig själv hos oss och började mingla loss. Han bjöd oss på varsin öl och sedan fullkomligt flödade komplimangerna ur hans mun de närmaste timmarna. Han var väldigt trevlig, och vi bestämde oss för att tro att han bara hade ärliga avsikter. Han frågade om vi ville följa med och gå ut i gamla sta'n, men när vi tackat nej begav han sig från baren. Under tiden hann vi bli bjudna på en strawberry daquiri av en av bartendrarna eftersom den tagit så lång tid att göra. Efter att greken gått dök plötsligt bartender nummer två upp mellan oss och började mingla, och utan att jag märkte det placerade bartender nummer tre (även känd som sushi-killen) varsin shot hos oss. Bartender nummer två skålade med oss och avlägsnade sig sedan. Vi befann oss i något av ett chocktillstånd. Det slutade med att vi gick och satte oss och pratade med bartendrarna (alla tre var svenskar) och deras (också svenska) vän som jobbade på restaurangen vi varit på på tisdagen. Klockan fyra var vi hemma och i säng.

Lördagen blev en bakisdag spenderad på stranden och med gyros till lunch. Framåt slutet på eftermiddagen pallrade vi oss till gamla sta'n för att inhandla presenter. Jag hittade efter en veckas lång idétorka äntligen en present till Richard: en vattenpipa (version mini). På kvällen gick vi tillbaka till tisdagens restaurang för "trerätters á la Petra och Moa", dvs förrätt till mig, varmrätt till oss båda och efterrätt till Petra. Vi har lite olika smak, jag gillar mat och hon gillar sötsaker. Det märkligaste med besöket var att vi i exakt samma sekund som vi blev visade till vårt bord insåg att sällskapet vid bordet intill bestod av bartendrarna från kvällen innan. Det blev lite awkward stämning, vi ville inte prata med dem, ville inte tjuvlyssna på dem och ville inte prata för högt så att de hörde vad vi sa. Framåt midnatt lämnade vi restaurangen och gick till stans största kyrka, eftersom vi hört att där skulle vara stora festligheter vid tolvslaget. När vi kom dit var där helt sanslöst mycket människor, gamla som unga som barn, och alla bar de på varsitt ljus. Några minuter i tolv började alla tända sina ljus, på ett podie stod en präst och mässade. När klockan slog tolv startade dessutom kyrkklockan slå något kopiöst och stora mängder fyrverkerier avfyrades. Alla började pussa på varandra. Och sedan gick alla till sina bilar eller lägenheter, och vi gick hem. Det var väldigt fint, lite som vårt nyårsfirande, men mer religiöst och betydligt mindre fylla. När vi kom hem packade vi. Vi hade vissa funderingar på att gå tillbaka till baren från kvällen innan, men när vi packat klart och klockan började närma sig två insåg vi att vi inte skulle orka. Det var dags för sista natten på hotellet!

På morgonen gick vi upp, åt frukost och packade det sista, och skyndade bort till charterbussen. Denna gång kändes resan om möjligt ännu mer turistig, eftersom Apollo-Lasse berättade för oss exakt hur vi skulle bete oss på flygplatsen. Eftersom vi inte klarat det helt själva på Kastrup, eller nåt..... Flygplatsväntan var självklart dryg, men väl på planet åt jag en baguette, somnade och sov hela vägen. Och sen vet ni ju redan att jag nästan blev utan bagage, och att jag glömde nycklar och bankdosa på hotellet...men de är återfunna och ska vara skickade till mig!


Ja, det var det, det. Även om det mest skrevs om negativa saker var det en väldigt härlig vecka. Jag vill resa mer! Men först ska jag fira valborg, vi ses i parken :)